Min åsikt
Det här är det enda som jag någonsin trivts med att göra.
Jag ber inte om ursäkt för att leva mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Jag ber inte om ursäkt för att leva mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Vissa saker kommer enkelt. Vissa saker kommer automatiskt. Vissa saker måste komma.
Varje gång jag vaknar på morgonen känner jag något. Det tror jag alla gör. Dock är det många som inte lyssnar. Varken på sig själv eller andra. Vad säger du till dig själv samma stund som du inser att du är vaken, har precis vaknat? Själv vaknar jag oftast och tänker fan. Jag vill inte vakna. Jag vill inte gå upp och jag vill framförallt inte fortsätta.
Varför? Kanske för att jag har enorma problem med att vara likgiltig. Hela min uppväxt har jag haft oändliga möjligheter. Jag har fått testa så mycket, sporter och fritidssysselsättningar. Gjort massor och sett massor. En del av dessa saker har jag fortsatt med, mest uppenbart är ridningen förstås. Det är en sån otrolig känsla att sitta till häst och göra något med hästen. Vad är mindre viktigt så länge det utvecklas. Hela mitt liv har jag fått slåss för att det faktiskt är jag som vill rida. Som barn var det ingen som ifrågasatte själva valet att rida, dt var mer så att det inte var så coolt bland kidsen. Som äldre fick jag välja. Det var svårt och flera gånger har jag valt annat framför ridningen.
Vissa misstag måste göras för att man ska veta att det var ett misstag även om man redan från början visste att det var ett misstag kan man inte vara helt säker så länge du inte gjort misstaget att det faktiskt var ett misstag. Lerning by doing.
Som vuxen har jag hela tiden viljat jobba med hästar men gör det tyvärr inte. Jag vet inte på vilket sätt jag skulle göra det för att få livet att gå runt. Grattis till alla de som lyckas!!! Att få tillvaron att fungera med en hobby som du låter ta ca 50h/v det är inte alltid enkelt. Speciellt när vissa av dina nära inte respekterar ditt liv och inte accepterar att det du vill mest av allt på jorden är att rida och träna.
Det är en verklighet som många häst/ridintresserade möter varje dag. Jag är idag singel av den anledningen. Tyvärr kan jag inte sluta leva mitt liv för att bli en del av någon annans liv. Tyvärr för den och inte för mig. Jag tycker det är oerhört kränkande att inte bli tagen på allvar när man har något i sitt liv som man brinner för och som får en att må så fantastiskt bra.
Jag har tidvis under min uppväxt och mitt liv inte förstått hur mycket man kan brinna för hästarna och hur viktig del av någons liv de kan vara. Något jag nu är helt övertygad om. Att en annan människa tvingar dig att välja mellan den personens liv och ditt eget genom en förtäckt argumentation om att du prioriterar hästarna (eller något annat) framför denne. Då får man dåligt samvete och känner sig skyldig och elak. Tyvärr handlar det inte om att prioritera hästarna framför en annan individ.
DET HANDLAR OM ATT PRIORITERA DIG SJÄLV FÖRST I DITT EGET LIV. Det finns ingen annan som prioriterar ditt liv före deras eget. Även om de hävdar motsatsen. De vill att du ska prioritera på ett sådant sätt som är bäst för dem. Prioriteringarna ska ske på ett sådant sätt att de framstår som logiska och relevanta för den personen. Trots att det är ditt liv vi pratar om. Självbestämmandet blev inte lika viktigt när någon annan anser sig veta bättre än du själv vad du mår bäst av och vill ha i ditt liv.
Men där är det fel. Självrespekt, integritet, och självbestämmande är det enda sättet att tillfredsställa sina egna behov. Hur ska du kunna leva lyckligt och bli lycklig om du inte själv gör det som får dig att må bra? Egoism är i sig inget negativt så länge du vet att du är egoistisk. Vem skulle vara egoistisk åt dig om du själv inte är det? Att vara egocentrisk däremot är inget positivt. Om du tror att du är den enda som kan känna eller tycka eller den enda som finns ja då har du problem och kommer få väldiga svårigheter. Du kommer även tro att andra blir lyckliga av att prioritera på ett sådant sätt som verkar logiskt och rationellt för dig. Egoism å andra sidan handlar om att sätta sig själv i första rummet och göra det som är bäst för dig. Så länge detta sker inom rimliga gränser är det, det enda sättet att leva med självrespekt och integritet.
Med detta sagt borde det inte vara så svårt att förstå vad som driver mig. Jag gör i den utsträckning jag kan det som får mig att må bra. Jag försöker njuta av allt det som kan göra mig lycklig. Jag inskränker inte min självrespekt och integritet för att andra ska bli nöjda. Jag värnar mitt självbestämmande och står upp för mig själv i alla sammanhang.
Jag observerar även omvärlden och ser överallt hur självbestämmandet åsidosätts för att tillfredsställa andra, mer eller mindre frivilligt. När människor utnyttjar andra och tar sig rätten att bestämma över dem på bekostnad av deras självbestämmande blir jag berörd. Ibland upprörd, ibland förbannad, då och då ledsen och det händer även att jag blir riktigt riktigt illamående av att se hur människor behandlar andra.
Jag kan inte blunda för det jag ser och hör. Även om jag inte agerar så reagerar jag på det som händer. Jag svarade i en intervju där frågan var varför blev du politiker?
-Jag vill förändra världen, svarade jag.
Jag tror att oavsett vem som drabbas, oavsett var och oavsett på vilket sätt folk drabbas av olika saker så är det fel! Någon måste stå upp och säga att detta är fel och oacceptabelt. Någon ska visa att det inte är acceptabelt att utnyttja andra. Människor ska respekteras, så länge de förtjänar respekt. Du ska dömas efter dina åsikter och dina handlingar. INGET ANNAT.
Ser man något som är fel har man ett ansvar. Jag påstår inte att det är lätt. Men så länge folket är likgiltigt sker övergreppen. Går det ändra systemet för att skydda individens rätt till sitt eget liv ska systemet ändras. Alla individer har rätten till sitt eget liv. Inte bara vissa med en särskild bakgrund.
Dessa åsikter är min känsla, min livsyn och mitt driv. Jag ser på livet på detta sätt och jag gör vad jag kan för att leva i linje med detta. Jag står för mina åsikter, jag respekterar mig själv och jag låter inte andra avgöra hur mycket integritet jag ska få ha.
Varje gång jag vaknar på morgonen känner jag något. Det tror jag alla gör. Dock är det många som inte lyssnar. Varken på sig själv eller andra. Vad säger du till dig själv samma stund som du inser att du är vaken, har precis vaknat? Själv vaknar jag oftast och tänker fan. Jag vill inte vakna. Jag vill inte gå upp och jag vill framförallt inte fortsätta.
Varför? Kanske för att jag har enorma problem med att vara likgiltig. Hela min uppväxt har jag haft oändliga möjligheter. Jag har fått testa så mycket, sporter och fritidssysselsättningar. Gjort massor och sett massor. En del av dessa saker har jag fortsatt med, mest uppenbart är ridningen förstås. Det är en sån otrolig känsla att sitta till häst och göra något med hästen. Vad är mindre viktigt så länge det utvecklas. Hela mitt liv har jag fått slåss för att det faktiskt är jag som vill rida. Som barn var det ingen som ifrågasatte själva valet att rida, dt var mer så att det inte var så coolt bland kidsen. Som äldre fick jag välja. Det var svårt och flera gånger har jag valt annat framför ridningen.
Vissa misstag måste göras för att man ska veta att det var ett misstag även om man redan från början visste att det var ett misstag kan man inte vara helt säker så länge du inte gjort misstaget att det faktiskt var ett misstag. Lerning by doing.
Som vuxen har jag hela tiden viljat jobba med hästar men gör det tyvärr inte. Jag vet inte på vilket sätt jag skulle göra det för att få livet att gå runt. Grattis till alla de som lyckas!!! Att få tillvaron att fungera med en hobby som du låter ta ca 50h/v det är inte alltid enkelt. Speciellt när vissa av dina nära inte respekterar ditt liv och inte accepterar att det du vill mest av allt på jorden är att rida och träna.
Det är en verklighet som många häst/ridintresserade möter varje dag. Jag är idag singel av den anledningen. Tyvärr kan jag inte sluta leva mitt liv för att bli en del av någon annans liv. Tyvärr för den och inte för mig. Jag tycker det är oerhört kränkande att inte bli tagen på allvar när man har något i sitt liv som man brinner för och som får en att må så fantastiskt bra.
Jag har tidvis under min uppväxt och mitt liv inte förstått hur mycket man kan brinna för hästarna och hur viktig del av någons liv de kan vara. Något jag nu är helt övertygad om. Att en annan människa tvingar dig att välja mellan den personens liv och ditt eget genom en förtäckt argumentation om att du prioriterar hästarna (eller något annat) framför denne. Då får man dåligt samvete och känner sig skyldig och elak. Tyvärr handlar det inte om att prioritera hästarna framför en annan individ.
DET HANDLAR OM ATT PRIORITERA DIG SJÄLV FÖRST I DITT EGET LIV. Det finns ingen annan som prioriterar ditt liv före deras eget. Även om de hävdar motsatsen. De vill att du ska prioritera på ett sådant sätt som är bäst för dem. Prioriteringarna ska ske på ett sådant sätt att de framstår som logiska och relevanta för den personen. Trots att det är ditt liv vi pratar om. Självbestämmandet blev inte lika viktigt när någon annan anser sig veta bättre än du själv vad du mår bäst av och vill ha i ditt liv.
Men där är det fel. Självrespekt, integritet, och självbestämmande är det enda sättet att tillfredsställa sina egna behov. Hur ska du kunna leva lyckligt och bli lycklig om du inte själv gör det som får dig att må bra? Egoism är i sig inget negativt så länge du vet att du är egoistisk. Vem skulle vara egoistisk åt dig om du själv inte är det? Att vara egocentrisk däremot är inget positivt. Om du tror att du är den enda som kan känna eller tycka eller den enda som finns ja då har du problem och kommer få väldiga svårigheter. Du kommer även tro att andra blir lyckliga av att prioritera på ett sådant sätt som verkar logiskt och rationellt för dig. Egoism å andra sidan handlar om att sätta sig själv i första rummet och göra det som är bäst för dig. Så länge detta sker inom rimliga gränser är det, det enda sättet att leva med självrespekt och integritet.
Med detta sagt borde det inte vara så svårt att förstå vad som driver mig. Jag gör i den utsträckning jag kan det som får mig att må bra. Jag försöker njuta av allt det som kan göra mig lycklig. Jag inskränker inte min självrespekt och integritet för att andra ska bli nöjda. Jag värnar mitt självbestämmande och står upp för mig själv i alla sammanhang.
Jag observerar även omvärlden och ser överallt hur självbestämmandet åsidosätts för att tillfredsställa andra, mer eller mindre frivilligt. När människor utnyttjar andra och tar sig rätten att bestämma över dem på bekostnad av deras självbestämmande blir jag berörd. Ibland upprörd, ibland förbannad, då och då ledsen och det händer även att jag blir riktigt riktigt illamående av att se hur människor behandlar andra.
Jag kan inte blunda för det jag ser och hör. Även om jag inte agerar så reagerar jag på det som händer. Jag svarade i en intervju där frågan var varför blev du politiker?
-Jag vill förändra världen, svarade jag.
Ja, jag vill förändra värden. Jag vill inte rädda den.
Jag tror att oavsett vem som drabbas, oavsett var och oavsett på vilket sätt folk drabbas av olika saker så är det fel! Någon måste stå upp och säga att detta är fel och oacceptabelt. Någon ska visa att det inte är acceptabelt att utnyttja andra. Människor ska respekteras, så länge de förtjänar respekt. Du ska dömas efter dina åsikter och dina handlingar. INGET ANNAT.
Ser man något som är fel har man ett ansvar. Jag påstår inte att det är lätt. Men så länge folket är likgiltigt sker övergreppen. Går det ändra systemet för att skydda individens rätt till sitt eget liv ska systemet ändras. Alla individer har rätten till sitt eget liv. Inte bara vissa med en särskild bakgrund.
Dessa åsikter är min känsla, min livsyn och mitt driv. Jag ser på livet på detta sätt och jag gör vad jag kan för att leva i linje med detta. Jag står för mina åsikter, jag respekterar mig själv och jag låter inte andra avgöra hur mycket integritet jag ska få ha.