Dressyr när den är som bäst

Är för mig när man kan göra allt så det känns bra. Målet för mig är att kunna utföra allt korrekt med en bra känsla. Även om vägen dit kan innebära både att det känns fel eller att man får acceptera att allt kan inte gå bra från början. Det tar tid att lära sig och det tar tid att få en bra känsla. Ett stort problem när man lär in är att det ofta kan kännas bra för att hästen smiter undan, den jobbar alltså inte men det är mjukt för ryttaren. Då är det viktigt att man har en bra tränare som kan hjälpa en att få hästen dit den jobbar så att man kan känna hur det ska kännas. Med tiden blir känslan mer rätt. Eller så känns det jätte fel men hästen går väldigt bra. Då är det också viktigt att lyssna på och lita till att tränaren vet bättre än du själv hur hästen går. Här måste man också vänja in sig på hur det känns när hästen går bra så att man lär sig och anpassar sig efter hästen.

När man sedan tränat länge och ihärdigt kommer den dagen när man själv kan testa alla de svåra sakerna hemma och det fungerar. Man har förberett hela passat, hästen går bra, känslan är bra, ska man våga testa? Ja det är klart, en känsla av nu eller aldrig infinner sig och nervositeten byts mot en vilja att pröva. Man förbereder, gör den sista halvhalten och satsar allt. Ska det gå, i vad som känns som en hel evighet, världen håller andan (i alla fall du själv), och så kommer resultatet, det gick. Du svämar över av en blandning av total lycka och chock. Hästen måste undra om man är riktigt klok vid de tillfällena. Men det gick. På den långa vägen till Grand Prix har man tagit ett steg närmare, målet har blivit en millimeter närmare :)

Sen går tiden och man vågar pröva igen, igen och igen. För varje gång blir det lite mer likt hur det ska se ut på tävling. För varje gång får man lite mer koll på grejerna och ordning på sig själv. För varje gång man testat vet man ännu mer att detta är vad man vill göra, jämt.

Just nu är jag inne i en sån period med Celina. Vi har tagit oss över en tröskel och höjt nivån lite till. Jag kan göra alla de svårare sakerna och träna dem. Försöka förbättra dem och höja kvaliteen i utförandet. Det är så roligt och jag njuter varje gång jag rider. Precis som det ska vara på den nivån man är. I torsdags började jag värma upp som vanligt med ganska kravlös trav som inte får bli för stor, fånga upp mer samling efterhand som hon blir varmare. Samma sak i galoppen. Börjar sen jobba med samlingen, grundtrav - samla upp några steg - grundtrav - samla upp några steg - grundtrav. När detta fungerade tog jag en liten paus och sen samma tänk men gjorde öppnor och slutor också. Paus igen och fortsatte med uppsamlingarna. Men istället för bara mer samlad trav gjorde jag passage - samlad trav - passage - samlad trav. Sen tog jag på Celina och Mia-Lisa på Nero två varv bredvid varandra i passage med piaff övergångar. Det kändes lite surrealistiskt :)

Igår fredag hade jag bestämt att jobba med galoppen på Celina. Hon var fin och pigg så det fanns alla förutsättningar. Började med vanlig uppvärmning. Fortsatte med fyra språng samla upp - fyra språng vanligt -fyra språng samla upp - fyra språng vanligt. Detta för att öva lydnad och styrka hos hästen men också för att öva takten till seriebytena i vartfjärde för ryttaren och öva på att kontrollera varje språng. Tog en diagonal med byten i vart färde som var helt ok. Skritt paus och sen piruettarbetet i båda varv. Det gick också bra så jag tog två halvpiruetter åt varje håll på tävlingslinjen som jag tror var helt ok. Skritt igen och sen byten i vart annat och avslutade med att tre gånger göra två byten i varje :) Nu stör det mig bara att jag inte är tillräckligt snabb för att gör tre byten i varje ;)

När något fungerar vill man direkt bli bättre....

Fina Celina:

Kommentera här: